Detta skulle behöva världens längsta svar. Jag brukade vara patriarkatets fotsoldat. Jag växte upp bland män, jag växte upp i dataspelscommunityt, jag lärde mig snabbt att kvinnligt var svaghet. Manligt var så mycket bättre. Och eftersom jag hellre spelade spel eller klättrade i träd än att leka med dockor blev jag benämnd som en "bättre tjej" av folk omkring mig. "Komplimanger" som "du är så mycket coolare än andra tjejer" eller "det är tur att du inte är en sån tjej" haglade över mig. Min kvinnosyn var hemsk och jag var ju så mycket bättre än "de andra svaga, drama-loving tjejerna". Men samtidigt mådde jag skit, jag var inte den person jag utgav mig för, jag tryckte undan varje tecken på att jag var "kvinnlig" och samtidigt var jag aldrig bra nog.
Psykiskt var jag trasig och communityt blev bara värre och värre.
Jag vet inte riktigt vad som utlöste det, tillslut fick jag nog, accepterade den jag var på riktigt. Det var nog mycket för att jag fick kvinnliga vänner i spel communityt och jag såg att de var precis lika och mådde också dåligt.
Jag fick någon att kämpa för och insåg att det inte bara var jag som "tyckte synd om mig själv" det var mycket större och det tar kål på dem.
Kanske är det fånigt och självgodhet men jag vill se mig själv som en tank, jag tar gärna på mig all skada och hat för att mina systrar ska vakna upp i en bättre och jämnställd värld.
View more