http://political-generator.herokuapp.com/
Jag är en queer Neo-Maoist.
Latest answers from "Grinchen" Kyeyune
Är inte "leftcoms" exakt så som ni beskriver trottar fast tusen gånger värre? "Den enda lösningen är internationell revolution!" https://i.imgur.com/hOCoIFs.png
Vilka texter av Schmitt rekommenderar du främst?
Det politiska som begrepp och hans essä om krisen för den parlamentariska demokratin är båda helt relevanta och har i princip inte åldrats en dag sen de skrivits.
https://www.youtube.com/watch?v=IXh1E2iIwR0
Har du någon åsikt angåede DiEM25?
Har inte följt den särskilt väl, men tror den är helt och hållet feltänkt på ett mycket grundläggande plan. Tror inte det går att bygga nya politiska alternativ från toppen, på internationell nivå. Man måste ha ett nationellt, och då framförallt *kommunalt* ramverk att utgå från. Så fungerar politik och så har den egentligen alltid fungerat.
Yanis Varoufakis håller på ganska mycket med att försöka ändra på paradigm och få folk att tänka annorlunda. Som ekonom, som talare och som tänkare har jag ganska stor respekt för honom, och kan definitivt rekommendera folk att läsa det han skriver. Men som politiker är han nog ganska hopplös, tyvärr.
Yanis Varoufakis håller på ganska mycket med att försöka ändra på paradigm och få folk att tänka annorlunda. Som ekonom, som talare och som tänkare har jag ganska stor respekt för honom, och kan definitivt rekommendera folk att läsa det han skriver. Men som politiker är han nog ganska hopplös, tyvärr.
Jag drömde att jag och min bror satt på tåget och diskuterade något. Då kom du, satte dig bredvid och sa din mening om saken och jag kände igen dig. Sedan bad jag om en bild för att reta min kille (för han är ett stort fan av din o Allrards podcast), men du såg jätteplågad ut på bilden. :/
Vad bör göras åt/med den rikare delen av samhället? Tycker ni har pratat mycket om klass i podcasten men då främst fokuserat på politikerklass, högre tjänstemän osv.
Hey, jag är inte nån jävla murvel från DN som kommer att sabba din karriär, jag är bara en snubbe som ställde en rak fråga och ville ha ett rakt svar. Om du är rädd för att säga vad du tycker på internet så kan vi ses irl istället, vi bor ju i samma stad. Jag bjussar på en öl. Vad säger du?
Vad var din fråga igen?
Vad tycker du om de två stora inläggen gjord av Sven Otto Littorin på fb? Delar du bilden, tror du att han har beskrivit omständigheterna korrekt men fel slutsats? Finns det ens någon utväg för vänstern i det här? Går det ens att mobilisera sig politiskt mot det "oundvikliga" enl. Littorin?
Tja, när jag kommer ihåg hur jargongen gick runt 2015-2016 så framställdes flyktingmottagningen som något som folk borde vara för som ett led i att slåss för "den internationella arbetarklassen". Utan att låta lite för syrlig så tror jag många av arbetets söner och proletariatets propagandister bland mina forna kamrater missade ett par små men viktiga detaljer i sammanhanget.
Littorin skriver om svårigheterna att skapa enkla jobb, och att de lågt hängande frukterna redan är plockade. Överlag tror jag han har rätt - kapaciteten att skapa jobb som det faktiskt går att anställa nyanlända i är mycket, mycket mindre än antalet nyanlända. Därmed så kommer en majoritet av dessa människor aldrig att få ett riktigt jobb.
Vad innebär detta då för svenska arbetare? Två saker. För det första: de jobb som antagligen går att rationalisera eller förenkla kommer att rationaliseras, med följd av att svenska arbetare utträngs av människor som av förklarliga skäl är desperata nog att jobba för en tredjedel av lönen. Ett perfekt exempel på en sådan grupp är sophämtarna som det idag skrivs så mycket om. Deras kamp har de facto redan tagit slut. Det spelar ingen roll hur modigt någon tar en strid när själva kriget redan avgjorts på fjärran ort.
Den andra saken svenska arbetare kommer att uppleva är högre kommunalskatt och mycket sämre välfärd. Man kommer helt enkelt få betala mer för mindre. Det är inte staten som betalar socialbidrag, och en stor grupp av de som kommit till Sverige kommer att behöva socialbidrag i årtionden.
Vänsterns rävsax illustreras ganska enkelt genom en fråga. *Hur* mobiliserar man mot det "oundvikliga"? Vad är det man vill slåss mot? Att sophämtarnas löner går ned? Sophämtarna strejkar pga att arbetsgivaren hotar att ta ifrån dem den specifika yrkeskunskap som ger dem en stark förhandlingsposition. Denna specifika yrkeskunskap *måste* dock försvinna, åtminstone om man vill hoppas kunna anställa nyanlända inom fältet. Och nyanlända måste väl anställas, var inte tanken att de skulle bli en del av Sverige? Utifrån detta perspektiv blir sopstrejken en sorts "NIMBY"-strejk. Någon måste maka på sig, vissa arbeten måste rationaliseras, men inte *våra* arbeten! Inte *min* lön!
Även om sopgubbarna och alla i liknande positioner på arbetsmarknaden vinner sina konflikter blir resultatet *ändå* att man förlorar: man kommer då vara tvungna att subventionera _arbetslösheten_ hos de människor man lyckades hålla borta från de egna jobben.
Ärligt talat så tror jag att vänstern, i sin iver att slåss för den "internationella arbetarklassen", aldrig riktigt frågade sig vad konsekvenserna skulle bli av man aldrig funderade över den *svenska* arbetarklassens inskränkta, omedelbara intressen. Vissa av oss sa ju i princip att just detta skulle hända, och blev kallade hemska nazister och rasister och nationalister som tack för mödan. Det är ändå för sent att ändra kursen: vänstern har redan sått, och det är nu man kommer börja skörda.
Littorin skriver om svårigheterna att skapa enkla jobb, och att de lågt hängande frukterna redan är plockade. Överlag tror jag han har rätt - kapaciteten att skapa jobb som det faktiskt går att anställa nyanlända i är mycket, mycket mindre än antalet nyanlända. Därmed så kommer en majoritet av dessa människor aldrig att få ett riktigt jobb.
Vad innebär detta då för svenska arbetare? Två saker. För det första: de jobb som antagligen går att rationalisera eller förenkla kommer att rationaliseras, med följd av att svenska arbetare utträngs av människor som av förklarliga skäl är desperata nog att jobba för en tredjedel av lönen. Ett perfekt exempel på en sådan grupp är sophämtarna som det idag skrivs så mycket om. Deras kamp har de facto redan tagit slut. Det spelar ingen roll hur modigt någon tar en strid när själva kriget redan avgjorts på fjärran ort.
Den andra saken svenska arbetare kommer att uppleva är högre kommunalskatt och mycket sämre välfärd. Man kommer helt enkelt få betala mer för mindre. Det är inte staten som betalar socialbidrag, och en stor grupp av de som kommit till Sverige kommer att behöva socialbidrag i årtionden.
Vänsterns rävsax illustreras ganska enkelt genom en fråga. *Hur* mobiliserar man mot det "oundvikliga"? Vad är det man vill slåss mot? Att sophämtarnas löner går ned? Sophämtarna strejkar pga att arbetsgivaren hotar att ta ifrån dem den specifika yrkeskunskap som ger dem en stark förhandlingsposition. Denna specifika yrkeskunskap *måste* dock försvinna, åtminstone om man vill hoppas kunna anställa nyanlända inom fältet. Och nyanlända måste väl anställas, var inte tanken att de skulle bli en del av Sverige? Utifrån detta perspektiv blir sopstrejken en sorts "NIMBY"-strejk. Någon måste maka på sig, vissa arbeten måste rationaliseras, men inte *våra* arbeten! Inte *min* lön!
Även om sopgubbarna och alla i liknande positioner på arbetsmarknaden vinner sina konflikter blir resultatet *ändå* att man förlorar: man kommer då vara tvungna att subventionera _arbetslösheten_ hos de människor man lyckades hålla borta från de egna jobben.
Ärligt talat så tror jag att vänstern, i sin iver att slåss för den "internationella arbetarklassen", aldrig riktigt frågade sig vad konsekvenserna skulle bli av man aldrig funderade över den *svenska* arbetarklassens inskränkta, omedelbara intressen. Vissa av oss sa ju i princip att just detta skulle hända, och blev kallade hemska nazister och rasister och nationalister som tack för mödan. Det är ändå för sent att ändra kursen: vänstern har redan sått, och det är nu man kommer börja skörda.
Jag läste din krönika på http://www.gp.se/ledare/kyeyune-den-svenska-jakten-p%C3%A5-fl%C3%A4sket-1.4444965. Hur skulle du föreslå att man finansierade en återuppbyggnad av institutionerna?
Det skulle man ha börjat med för länge sedan. Problemet är ju tudelat: dels att Sverige i praktiken inte finansierat sin existerande infrastruktur och välfärd, dvs att man inte betalat tillräckligt med pengar för att underhålla det Sverige man redan har. Dels så har man ökat på befolkningen med ca 10% på ett decennium, där en majoritet av befolkningsökningen utgör människor som kostar enorma summor pengar av två anledningar.
Den första anledningen att de kostar pengar är att de kräver en stor infrastruktur i form av själva flyktingmottagandet, inklusive saker som SFI. Den andra anledningen är att de är sjukare än majoritetsbefolkningen och mycket sällan kommer ut i arbete, vilket gör att de drar mycket större resurser från den generella välfärden än genomsnittsinvånaren.
Det här är ju hårt och att "ställa grupp mot grupp" och allt det där, men i den här situationen är en återuppbyggnad av välfärden rent objektivt en omöjlighet. Jag tror det som är på dagordningen för de flesta politiker idag är att förhindra att välfärden kollapsar: att folk med uppenbara symptom börjar dö i väntrummet på akutmottagningen, att kommuner helt enkelt inte kan skrapa ihop med pengar för att finansiera skolåret för alla barn i kommunen. Men det var väl det här i princip alla av oss - förutom de hemska rasisterna - röstade på? Det här var väl den politiken vi själva valde? Varför skulle någon av oss ha skäl att klaga bara för att vi tvingas leva med våra egna val?
Den första anledningen att de kostar pengar är att de kräver en stor infrastruktur i form av själva flyktingmottagandet, inklusive saker som SFI. Den andra anledningen är att de är sjukare än majoritetsbefolkningen och mycket sällan kommer ut i arbete, vilket gör att de drar mycket större resurser från den generella välfärden än genomsnittsinvånaren.
Det här är ju hårt och att "ställa grupp mot grupp" och allt det där, men i den här situationen är en återuppbyggnad av välfärden rent objektivt en omöjlighet. Jag tror det som är på dagordningen för de flesta politiker idag är att förhindra att välfärden kollapsar: att folk med uppenbara symptom börjar dö i väntrummet på akutmottagningen, att kommuner helt enkelt inte kan skrapa ihop med pengar för att finansiera skolåret för alla barn i kommunen. Men det var väl det här i princip alla av oss - förutom de hemska rasisterna - röstade på? Det här var väl den politiken vi själva valde? Varför skulle någon av oss ha skäl att klaga bara för att vi tvingas leva med våra egna val?
låter nästan som något du hade kunnat skriva, om det varit lite mindre LARP:igt http://riktpunkt.nu/2017/06/svar-till-skp-uppsalas-anklagelser-mot-kommunistiska-partiet/
Alltså, jag får typ utslag på kroppen av min LARP-allergi när jag läser det där.
Ska jag vara ärlig så är den här textens stora problem (förutom att den innehåller ungefär lika mycket lavjande som en gurka innehåller vatten) att den fortfarande är fast i den här vulgärmaterialistiska tvångströjan som inte klarar av att ta hänsyn till människors levda vardag. Visst är det så att det finns en massa materiella incitament bakom arbetskraftsimport, visst så finns det objektiva pådrivande krafter, visst så finns det reella intressekonflikter härstammande ur människors olika relationer till produktionen som verkligen syns bakom allt fagert tal om "humanism".
En annan sak som dock finns är reella *kulturskillnader*. Dessa är för en politiker också en sorts objektiv faktor, då de till stor del formar den politiska terrängen. De spelar en otroligt stor roll på vägen från en "klass i sig" till en "klass för sig", för att låna ett begreppspar från Marx.
Kolla på bilden nedan. Sverige är i princip världens mest extremistiska land vad gäller de sortens moraliska, politiska och sociala axiomer som formar vår sociala väv. Många saker som vi tar för givna, exempelvis vad gäller kvinnors status, kollektiv vs. individ, etc, är verkligen ljusår bort från det som varit "normalt" för ca. 99.9% av mänskligheten under våra 200.000 år på planeten.
När jag läser den här texten så ser jag människor som fortfarande är totalt blinda inför den insulära, mikroskopiska lilla partikularitet som de är en del av. Folk som är fast i tron på att alla "egentligen" tycker och lever, eller VILL tycka och VILL leva, som man gör i Sverige, och att ingen människa som mottar socialbidrag och kollar på På Spåret skulle kunna göra dessa saker utan att också friktionsfritt köpa hela "värdegrunden" som folket på Riktpunkt bokstavligen fått med modersmjölken.
Jag har också varit blind på samma sätt. Jag har blundat för allt det här, och gjort den svenska chauvinismen - den chauvinism som säger att mänskligheten är svensk, och de som inte är svenska är sociala neandertalare som behöver "hjälp" - till min egen. Det får dock vara ett slut på det nu. Bortom rent ekonomiska konflikter och brytpunkter (och sådana finns det många av!) så ställs vi idag öga mot öga med realititen i Carl Schmitts själva definition av "politiken" som sådan: avskiljandet av vän från fiende, vi från icke-vi. Det går att härleda många av de sociala normerna i ett klansamhälle till den ekonomiska produktionsordning som de verkar inom, men de är trots det en *social verklighet*, något som inte försvinner bara man viftar med ett trollspö eller betalar ut ett socialbidrag.
Kort sagt: den kommunist som inte kan förhålla sig till de sociala konflikter som det är människans lott att födas in i och föra vidare gör inte sitt jävla jobb. Det är liksom inte Svenskt Näringsliv eller Monopolgubben som pushar på för muslimska friskolor; men det betyder inte att det inte finns en reell konflikt här.
Ska jag vara ärlig så är den här textens stora problem (förutom att den innehåller ungefär lika mycket lavjande som en gurka innehåller vatten) att den fortfarande är fast i den här vulgärmaterialistiska tvångströjan som inte klarar av att ta hänsyn till människors levda vardag. Visst är det så att det finns en massa materiella incitament bakom arbetskraftsimport, visst så finns det objektiva pådrivande krafter, visst så finns det reella intressekonflikter härstammande ur människors olika relationer till produktionen som verkligen syns bakom allt fagert tal om "humanism".
En annan sak som dock finns är reella *kulturskillnader*. Dessa är för en politiker också en sorts objektiv faktor, då de till stor del formar den politiska terrängen. De spelar en otroligt stor roll på vägen från en "klass i sig" till en "klass för sig", för att låna ett begreppspar från Marx.
Kolla på bilden nedan. Sverige är i princip världens mest extremistiska land vad gäller de sortens moraliska, politiska och sociala axiomer som formar vår sociala väv. Många saker som vi tar för givna, exempelvis vad gäller kvinnors status, kollektiv vs. individ, etc, är verkligen ljusår bort från det som varit "normalt" för ca. 99.9% av mänskligheten under våra 200.000 år på planeten.
När jag läser den här texten så ser jag människor som fortfarande är totalt blinda inför den insulära, mikroskopiska lilla partikularitet som de är en del av. Folk som är fast i tron på att alla "egentligen" tycker och lever, eller VILL tycka och VILL leva, som man gör i Sverige, och att ingen människa som mottar socialbidrag och kollar på På Spåret skulle kunna göra dessa saker utan att också friktionsfritt köpa hela "värdegrunden" som folket på Riktpunkt bokstavligen fått med modersmjölken.
Jag har också varit blind på samma sätt. Jag har blundat för allt det här, och gjort den svenska chauvinismen - den chauvinism som säger att mänskligheten är svensk, och de som inte är svenska är sociala neandertalare som behöver "hjälp" - till min egen. Det får dock vara ett slut på det nu. Bortom rent ekonomiska konflikter och brytpunkter (och sådana finns det många av!) så ställs vi idag öga mot öga med realititen i Carl Schmitts själva definition av "politiken" som sådan: avskiljandet av vän från fiende, vi från icke-vi. Det går att härleda många av de sociala normerna i ett klansamhälle till den ekonomiska produktionsordning som de verkar inom, men de är trots det en *social verklighet*, något som inte försvinner bara man viftar med ett trollspö eller betalar ut ett socialbidrag.
Kort sagt: den kommunist som inte kan förhålla sig till de sociala konflikter som det är människans lott att födas in i och föra vidare gör inte sitt jävla jobb. Det är liksom inte Svenskt Näringsliv eller Monopolgubben som pushar på för muslimska friskolor; men det betyder inte att det inte finns en reell konflikt här.
