Insåg du själv innan du fick diagnosen att du hade anorexia? Hur och när i så fall? Lycka till
Fått frågan förr. Läs svaret här. Tack så mycket!!
http://fannyjc.se/?id=9201529
http://fannyjc.se/?id=9201529
Latest answers from Fanny Åberg
Hur pratar ni om sjukdomen hemma? Mycket, lite? Ofta sällan? Vem pratardu mest med? Vad säger de? Förstår de osv? Du får jättegärna göra ett videoinlägg på din blogg om detta, eller kanske tom tillsammans med ex din mamma där ni diskuterar? Kram på dig fina
Just nu har jag frågestund på bloggen, fannyjc.se
Där kan du ställa dina frågor. Jag svarar i ett videoinlägg.
Där kan du ställa dina frågor. Jag svarar i ett videoinlägg.
Hur började din ätstörning? Vad var det som var utlösande och hur förstod du att du fått anorexia?
Just nu har jag frågestund på bloggen, fannyjc.se
Besök den och ställ frågor där :) där kommer jag svara i ett videoinlägg.
Besök den och ställ frågor där :) där kommer jag svara i ett videoinlägg.
Kan du känna hungerkänslor eller äter du bara efter klockslag? Och, är det bara jobbigt att äta eller kan du finna någon typ av tillfredsställelse i det?
Jag äter efter klockslag. 6 måltider om dagen är det som är bäst för kroppen och det är därför så jag försöker äta. Jag har inga direkta hungerkänslor eller sug efter mat, speciellt inte efter en svältperiod vilket jag nyligen haft. Förut när jag fick igång matvanorna igen kunde jag känna mig orkeslös när det gått ett tag sen den senaste måltiden.
Det är jobbigt att äta, såklart. När jag var inlagd var det BARA jobbigt, eller närmare bestämt fruktansvärt. Nu kämpar jag på själv hemma trots att jag mår väldigt dåligt fysiskt (men jag har börjat äta och kan då inte bli tvångsinlagd). Nu väljer jag själv vad jag äter och kan ibland njuta av den goda maten, även om jag har en stark rädsla för viktuppgång.
Det är jobbigt att äta, såklart. När jag var inlagd var det BARA jobbigt, eller närmare bestämt fruktansvärt. Nu kämpar jag på själv hemma trots att jag mår väldigt dåligt fysiskt (men jag har börjat äta och kan då inte bli tvångsinlagd). Nu väljer jag själv vad jag äter och kan ibland njuta av den goda maten, även om jag har en stark rädsla för viktuppgång.
Jag har inte vågat skrivit till någon förr och kände nu att du var bäst att skriva till. Hur tror du det är om man är 181 lång och väger 48kg?
Bra att du skriver. Hur jag tror det är? Inte bra iallafall. Om man är 181 cm lång och väger 48 kg så har man ett BMI på 14.65 vilket är en grav undervikt. Ett sunt BMI ligger mellan 18 och 25. Av någon anledning har matvanorna förändrats och vikten rasat. Är det du själv som har denna längd och vikt? Du bör söka hjälp nu, jag tror på dig!
Alltså, när jag satt i rullstol förut så bar det en läkare som ordinerade det till mig. Vem gjorde det till dig eftersom du inte har någon fast läkare?
Det stämmer, jag har ingen fast läkare för tillfället men kommer snart få det igen. Menar du nu för nån vecka sen? Senast som jag satt i rullstol? I detta fall var det inte på tal om någon ordination. Jag orkade inte gå. Vad hade jag för val? Benen pallade inte. Jag ville följa med på aktiviteter och det val som jag hade var att bli dragen i rullstolen. Läkarna jag träffade tyckte inte jag skulle röra på mig alls. Jag har varit med om det tidigare, hur jag ramlar pladask, baklänges. Skönt att det finns hjälpmedel så att alla får chans att delta i vardagen.
Känner du att du funnit vilja och vill gå upp i vikt eller hur skulle du reagera om du ställde dig på vågen och den visade plus/minus kilon? Kram
Om vågen skulle visa att jag gått ner så skulle jag bli glad, om den visar att jag gått upp så skulle jag få panik. Du frågar om jag funnit viljan att gå upp... det handlar nog inte om att hitta viljan att återgå till normalvikten utan snarare viljan att kunna leva. Och den viljan börjar jag hitta. Det gör att ätandet blir aningen lättare, eller rättare skrivet mindre svårt. Men jag har bestämt mig för att gå upp för att orka med allt jag vill göra. Jag har redan påbörjat kampen igen.
Vad hade di för inställning till anorexia innan du fick det själv? Jag menar inte att du ska svara typ, åh vilken bra grej, utan mer, hade du förståelse för den? Ex så är det många som inte ens kopplar ihop MAT och vikt, utan snarare läsk, chips och godis med vikt, om du förstår hur jag menar! Kram
Hmm... förstår inte riktigt vad du menar, men kanske på ett ungefär. Jag kan iallafall svara att jag inte hade en aning om vad anorexia var, och att om jag trodde det så hade jag helt fel. Man tänkte väl att det är någom som bantar för mycket, tror att den är tjock och fortsätter. Men det är SÅ mycket mer och anorexia beror inte på utseendefixering! Jag förstod aldrig hur besatt man blir av kontroll över maten.
Kan inte du skriva något långt tankeinlägg på sin blogg där du vara berättar om dagliga känslor och tankar i klartext? Du skriver så fint och bra så det är verkligen intressant att läsa!
Det kan jag absolut göra :) när jag har tid och ork. Kul att du tycker jag skriver fint! :)
Tycker du att sjukdomen medfört något bra? Typ kunskap om dig själv eller personer du lärt känna? Jag ser verkligen upp till dig och hur stark du är! KRAAAM MED STYRKA
Kul att du ser upp till mig :) även om jag själv inte kan förstå varför hehe :/
Ja alltså min självsvält fick mig att överleva, den räddade mig. Min resa har gett mig så mycket. Jag och mima närmsta förstår mig nu. De vet att jag har det svårt och jag behöver inte känna mig lika vilsen längre på samma sätt. Mina föräldrar förstår mig! Jag har fått min ADHD-diagnos vilket är betydelsefullt. Jag har lärt känna otroligt fina människor, lärt mig vilka vänner som ställer upp när det är svårt och ja, om jag inte hade fått anorexia hade jag nog aldrig klarat mig igenom fler år. Jag mådde och mår väldigt dåligt... men det här kommer göra mig starkare på sikt.
Ja alltså min självsvält fick mig att överleva, den räddade mig. Min resa har gett mig så mycket. Jag och mima närmsta förstår mig nu. De vet att jag har det svårt och jag behöver inte känna mig lika vilsen längre på samma sätt. Mina föräldrar förstår mig! Jag har fått min ADHD-diagnos vilket är betydelsefullt. Jag har lärt känna otroligt fina människor, lärt mig vilka vänner som ställer upp när det är svårt och ja, om jag inte hade fått anorexia hade jag nog aldrig klarat mig igenom fler år. Jag mådde och mår väldigt dåligt... men det här kommer göra mig starkare på sikt.
Tycker du att det är jobbigt eller skönt att prata om din sjukdom?
Hmm där fick jag tänka till lite. Men jag tillhör nog den sortens människor som gärna öppnar munnen och pratar om saker och ting istället för att bara låtsas som att det inte finns, vad det än gäller. Vi har ju munnar för att prata med och det underlättar oftast. När det handlar om anorexin så har det gått i vågor. Ibland har jag valt att inte prata om det med vissa för att jag vet att de inte ens har förmågan att försöka förstå. När det går sämre och jag vill backa pratar jag inte om ätstörningen alls men när det går framåt kan jag gärna berätta för den som vill veta. Och det går ju åt rätt håll igen så om någon undrar något, fråga på, våga för jag berättar för den som undrar något!